När jag var på jobbet idag så hade jag en dålig känsla om dagen, men visste inte riktigt varför. Sen kom jag hem och såg mina föräldrars miner...
Farfar hade gått bort. Jag vet inte riktigt hur jag reagerade på det eller hur jag känner mig just nu. Man fattar inte riktigt vad som har hänt, utan allt känns bara konstigt och fel.
Farmor var hemma hos oss och min kusin kom senare. Farmor säger att hon inte kan gråta, det kan jag inte heller. Döden har hälsat på allt för ofta de senaste åren, så det kanske är därför.
Det är så synd att en mer eller mindre frisk person dör så plötsligt, men samtidigt är jag glad över att det gick så snabbt och att han inte var ensam när det hände. Morfar dog på samma sätt, men var helt ensam hemma, 2 månader efter hans livs kärlek hade dött. Det känns jobbigare att tänka på.
Vi ska gå på farfars brors begravning på fredag, vilket säkert hade något att göra med det hela. Det börjar bli en oroande trend, att när en person dör så dör någon även någon annan. Nu har jag bara min söta lilla farmor kvar. Den stora släkten blev väldigt liten på bara ett par år och det känns som en hel värld har försvunnit ifrån mig, ifrån oss.
Men minnena lever vidare när det gäller både mormor, morfar och farfar. Jag var tvungen att gå igenom det stora bildarkivet vi har hemma för att blicka tillbaka lite och jag klämmde fram några små skratt här och där.
Nu får du vila i frid Farfar... <3
Säg hej till Morfar & Mormor åt mig.
