Förra veckan så fyndade jag detta fina kakfat på jobbet. Jag har en konstig relation till blå/vitt proslin, i vissa sammanhang är det jättefint och i andra jättfult. Men i form av ett kakfat så tyckte jag att det passade jättebra! 
Det här var iaf inte sista gången jag kommer hem med något fint från jobbet, det är en sak som är säker!
 
Det är så jag skulle beskriva den här dagen!
Det hela började med ett bra uppvaknande, vilket innebär inget illamående och ingen ångest. Det måste ha varit den bästa natten jag har haft sen 3 veckor tillbaka. 
Sedan en arbetsintervju, som kändes helt okej, och jag fick nästan jobbet men tyvärr så gick tjänsten till någon annan. Jag köpte mig en semla och ett basplagg för att lyxa till dagen lite grann, men välkomnades sen av en parkeringsböter när jag väl kommer till bilen. Hade jag hoppat mitt lilla äventyr på stan och gått direkt till bilen så hade jag kunnat åkt hem utan en gul lapp på 400 kr.
Sedan stängde jag själv på jobbet för första gången och fick med mig en halvtrasig produkt från butiken som annars skulle slängas. Jag fick även ett samtal ang. en till arbetsintervju som äger rum imorgon. 
Det hela avslutades med en avslappnad filmkväll hos min vän Robin. Trots det tråkiga idag så har jag haft en övervägande bra dag och jag är tacksam för att jag hade något att göra och slapp sitta ensam hemma. 


 
 
Det är något jag vet, att jag aldrig kommer att träffa honom igen. Men ändå ser jag honom överallt, hela tiden. Jag ser honom i varenda blå bil som kör förbi, i varenda blå jacka jag ser någon bära, jag ser honom på de platser som vi spenderade tid tillsammans och jag ser honom när jag blundar. Men det var ju det som var problemet. Jag såg honom, men han såg aldrig mig. 

Jag vill inte se honom igen, för jag vill inte falla ihop igen. Men jag kan inte hjälpa det faktum att jag önskar att han ska stå utanför min dörr. Jag vill inget hellre än att tro att allt var en mardröm, han ångrade sig, han känner något. Men hopp och drömmar kan vara farligt i dessa situationer, för man blir bara besviken. Det är något som jag sa till mig själv redan första dagen vi sågs. 

Jag saknar sommaren så otroligt mycket just nu. Jag skulle behöva koncentra mig på att göra något som jag verkligen älskar och brinner för istället för att gå hemma och ta hand om vår sjuka hund och få tid att tänka för mycket på fel saker, som jag gör nu. Jag har ju ett jobb, och det är otroligt skönt att lägga sin energi på det, men timmarna är väldigt få tyvärr. Jag önskar att jag var snickare så jag hade kunnat flytta ut till Bokö och bo där fram till sommaren och göra klart huset. Det hade jag verkligen behövt! 
 





 
 
 


Ibland får man ryck och bara måste fota. För mig så händer det endast under natten. Som vanligt så är det brist på modeller under den tiden på dygnet så man får på bästa sätt vara både modell och fotograf, vilket inte är det lättaste med ett manuellt objektiv och utan fjärrutlösare. Men det gick och jag blev ganska nöjd. Vi får se om jag hittar fler bilder som kan redigeras, i så fall dyker de upp här! 
 
En enkel mening som syns överallt just nu, och det är inte konstigt. Det är fascinerande hur en sån hemsk händelse som denna kan ena såväl Frankrike som resten världen. Sen är det ju såklart tråkigt att händelserna i Nigeria glöms bort pga sorgen som pågår i Frankrike. 
Mitt i allt detta så blev jag inspirerad till att försöka lära mig franska! Hittade en bra hemmsida som heter Babbel där man kan gå kurser, och sen funderar jag på att gå en kurs här i stan också. Det vore kul att kunna lite franska inför höstens resa. 

 
 
Man kommer stöta på stunder i livet då man hoppas att allt som sker bara är en mardröm som man när som helst vaknar upp ifrån. Dessa stunder inträffar inte ofta i livet, men de går inte att undvika. För mig så har de stunderna varit alldeles för många under de senaste 5 åren. Av någon anledning så har alla dåliga saker en tendens att hända samtidigt. "Bad things come in three".

Min största styrka och min största svaghet här i livet är att älska. Att älska så helhjärtat, så kravlöst, så intensivt. Jag kommer aldrig komma ifrån detta, för det är en sån stor del av den jag är. Jag är hela tiden rädd att det som jag älskar inte längre kommer finnas där för att kunna älska. Jag är rädd för att den här överväldigande känslan aldrig kommer att försvinna och att jag ska gå livet ut och älska människor som inte har funnits i mitt liv på många år. 

Klockan är snart 03.00 och jag tror inte att jag kommer att få mycket sömn i natt. Imorgon ska jag på arbetsintervju vilket är en sak som jag vanligtvis skulle vara jätteglad över, men det är svårt att vara det just nu.
Men jag fick kommer vidare på intervju och jag ska gå på den. Det är huvudsaken. Jag kämpar mig igenom stormen, hur mycket motvind jag än stöter på. Men jag kanske kommer behöva lite hjälp att ställa mig upp igen om faller...

 
Jag är ledsen för dramatiken, men sånt inträffar i livet ibland, och att hålla saker inne funkar inte i längden. Det är något jag vet, för jag råkar vara expert på att göra just det. Det är också på grund av det som alla känslor kommer rinnandes ur en när man väl öppnar upp sig. Bloggen har varit min fristad i 6 år nu och det är här som jag alltid uttrycker mig. Oftast i form av bilder, men även i text när det behövs. Hoppas att ni som läser mår bra och sover gott! 
 
Att fota natten är svårt. Det går knappt att ställa in skärpa, jordens rotation kan påverka bilderna, långa slutartider kan bli svårt att få snyggt utan rätt utrustning. Men när man väl fångar henne, natten, så är det väl värt den långa väntan. fpt
 




 
 
Jag satt igår och la in lite nyare bilder på min hemsida vilket verkligen behövdes. Nu är jag lite sugen på att ändra om designen helt, men är inte säker på hur jag vill att det ska se ut i så fall. Bloggen skulle nog också behöva sig ett lyft. Det kan vara ett perfekt projekt för 2015! 

 
 
Jag vet att fraser som liknar min rubrik blir ganska tjatigt så här års, men i mitt fall så är det viktiga ledord dessa som får mig att sikta framåt och motiverar mig att nå mina mål. Jag har varje år gjort en ganska utförlig årsresumé vid nyår, men den här gången så dök det upp annat i livet just då. 
 
2014 var verkligen det bästa året hittills. Jag började med att flytta hemifrån för att plugga till djurvårdare i Dingle där jag stannade i några månader. Jag lärde känns väldigt fina människor där och jag hoppas att jag kommer kunna hålla kontakten med vissa av dem trots det faktum att många av oss bor väldigt långt ifrån varandra. 
Det var skönt att komma ifrån Norrköping ett tag och jag har lärt mig väldigt mycket på den korta tid som utbildningen varade. 

Senare på våren så åkte jag hem igen för att praktisera och ha sommarlov. Det blev inte mycket lov för mig eftersom jag fick mitt drömjobb som rovfågeltränare/skötare på Kolmårdens Djurpark. Jag tror fortfarande att jag har svårt att förstå hur lyckligt lottad jag är att ha fått den här möjligheten. Jag hade en jätterolig sommar och lärde känna en massa fina människor (och djur såklart) från djurparken. 

På hösten så var det mer praktik, men på andra arbetsplatser, så jag fick säga hejdå till djurparken för säsongen. Jag lärde känna en väldigt fin person som fick mig att känna mig helt underbar. Svårt att sätta ord på en sån extrem känsla av välmående. Jag åkte tillbaka till Dingle för att avsluta mina studier. Det blev ett par intensiva veckor, men det var så otroligt kul att träffa alla klasskamrater igen. 
Jag kan tyvärr inte säga att slutet på året blev särskilt bra. Den sista veckan var en av de värsta jag har haft på väldigt länge och just nu känner jag mig helt tom. 

Men jag lever, jag andas och mitt hjärta slår fortfarande. Att glömma och lägga det som gör ont bakom mig är vad jag försöker göra just nu. Vissa dagar är det lättare, andra dagar är det svårare. Dagarna är oändligt långa, men de tar förr eller senare slut. Jag ser en fläck av ljus längre fram, och just nu har jag siktet riktat mot den. Jag kommer att snubbla flertal gånger på vägen dit, men oavsett hur lång vägen är så kommer jag dit tillslut. 

Så, vad väntar 2015? 
Just nu så går jag hemma och är arbetslös, vilket inte är så bra för mig om jag vill må bättre. Så jag söker jobb för fullt och hoppas på att jag får napp så snart som möjligt. Om jag får det, så tänkte jag flytta till en lägenhet så snart jag kan, så länge lönen räcker till. 
Jag är ganska säker på att jag kommer tillbaka till Kolmården i sommar så då vet jag iaf att jag kan flytta. 
Mot hösten så vill jag resa. Något jag har velat göra så många år...
Om det blir av så åker jag till Kanada och blir borta från tidig höst till sen vår. Vi får se om det blir av, men jag håller tummarna för det.